Carl Johan blev fänrik vid Kalmar regemente, löjtnant 1821 och kapten 1832 samt erhöll avsked 1844.

Han ägde Edshult, Kianäs, Presttorp, Kulla, Sutarp samt Fagerhult i Kråkhults socken m fl gårdar. 1869 skänkte han genom gåvobrev större delen av sina egendomar till barnen. Edshults säteri köptes av Carl Pontus as Burén Boxholm som gifte sig med sin kusin Lovisa Ulrica (Mana) Key. Efter Carl Johan försvann dessa gårdar ur släkten Keys ägo.

Carl Johan deltog i fälttågen i Tyskland och Norge 1813-1814 samt i slagen vid Grossbeeren och Dennevitz, striden vid Leipzig och belägringen av Glüstadt. Han erhöll 1843 av Aspelands kompani där han var kompanichef en hedersvärja och 1845 konung Carl Johans medalj. Hedersvärjan ägs numera av överstelöjtnant Harald af Burén. Carl Johans maka var dotter till brukspatron Peter Karl af Burén och Hedvig Elisabeth Waller.



Denna hedersvärja fick Carl-Johan 1843 av Aspelands kompani där han var kompanichef. Värjan gick sedan i arv i tur och ordning till sonen Ivar Key, Ivars systerson Ivar af Burén och till dennes son Harald af Burén. Inskriptionen på värjan lyder: "Minne af Aspelands Kompagni till dess aktade chef Carl-Johan Keij 1843".


Carl Johan var en mycket barsk herre som behandlade sina statare med sträng hand. På morgnarna lär han ha suttit på Edshults trappa vid soluppgången för att kontrollera att alla kom till sina arbeten. Kom någon sedan solen stigit över horisonten fick han gå hem med oförrättat ärende. Sitt kära Edshult brukade han omgiven av syskon, svågrar och barn som en jordadrott anstår. Under hans tid genomfördes nybyggnaden av Edshults kyrka vilket man beslutat redan under Jacob Magnus tid 1794. I kyrkorådet och sockenstämman hade man debatterat frågan i 40 år. Vandaliseringen av den gamla kyrkan som stått öde i 30 år tillskrives också honom. Vid sjuttio års ålder flyttade Carl Johan med sin familj från Edshult till Jönköping där han dog 1875.

Om sönerna har jag antecknat: 

Sonen Henric Magnus var liksom fadern officer vid Kalmar regemente och dog i tjänst som löjtnant. Han var ogift.

Sonen Axel Ivar skall jag ägna ett särskilt kapitel. Han var ogift, hade en son Axel Key som blev postiljon och var bosatt i Linköping där han dog på 1950-talet.

Pontus Edvard var filosofie kandidat och kallade sig doktor. Han var under någon tid disponent på Edshult, sannolikt efter faderns död och intill dess Edshult köptes av Manas man, brukspatronen af Burén. År 1881 ägde denne Edshult. Pontus dog i Malmö 24/1 1884 och var ogift.

Knut Hjalmar, som dog sju år gammal har jag inga anteckningar om.

Om Hugo Emil berättar Margareta Lindström, hon var barnbarn till Mana af Burén, Ivar och Hugo Keys syster.
"Hugo Key var 8 år yngre än sin bror Ivar. Han var mindre begåvad än denne och saknade hans framåtanda och energi. Han visade inte den ringaste lust för militäryrket. Morbror Hugo" - som han kallade honom - "var en smula indolent och oföretagsam vilket gjorde honom osäker på vad han borde ägna sig åt." "Han gick i skolan i Eksjö - den närmaste staden till Edshult och efter skolan gick han igenom Alnarps lantbruksinstitut då lantbruk var det enda som i någon mån intresserade honom. Han fick därigenom en god start. Några år skötte han Fagerhult - en mindre gård i norra Småland, som han ägde tillsammans med syskonen." Han försökte sig även på att sköta andra gårdar utan större framgång. 'På gamla dar bosatte sig morbror Hugo hos oss på Boxholms säteri" - fortsätter Margareta Lindström - "och mamma brukade kalla honom 'den sista herrgårdskavaljeren' efter kända förebilder i Gösta Berlings saga" --- "Han spred hemtrevnad omkring sig och alla mina minnen av honom är soliga. Som person var han lite färglös, bidrog sällan själv med något lustigt infall men skrattade länge och hjärtligt åt andras historier. Han hade egentligen bara två intressen bridge och punsch. Vid bridgebordet kände han sig hemmastadd - vi spelade nästan varje kväll - och då punschbrickan kom fram slog han sina krokar omkring den, avböjde aldrig påfyllnad, skålade flitigt - till och med ibland alltför flitigt."--- Margareta fortsätter: "Key var ett mycket gammalt namn som i början på 1900-talet ofta förbands med Ellen Key som genom sitt författarskap fått internationellt rykte. Hennes böcker chockerade en del konservativa människor och i min familj tegs hon ihjäl. Farmor nämnde aldrig hennes namn och skämdes över sin skamlösa, prominenta släkting. Den ende som uppskattade henne var morbror Hugo - inte för vad hon skrev utan därför att, som han uttryckte det 'den tokiga gumman var så komisk'."--- "Morbror Hugo gick bort i januari 1929. Han var då 81 år. Han fick en föga uppmärksammad jordfästning i närvaro av några få nära släktingar."

I en minnesskrift utgiven av Eksjö-Nässjö och Sävsjö-tidningen med anledning av dess 40-åriga tillvaro och kallad "Våra kyrkor och griftegårdar" (1925) står det om Edshults griftegård. "Då man från Hults kyrka och kyrkogård, som ju ännu knappast hunnit få ålderns patina över sina vårdar, kommer till Edshult, finner man snart, att dess griftegård är betydligt äldre, så gammal t.o.m. att väl ingen i dessa dagar med säkerhet vet, hur länge det är sedan den första graven öppnades i dess vigda jord. I motsats till Hult har den ock ett rätt stort antal vackra vårdar, minnesmärken från länge sedan svunna tider och från den dag som är, vackra vårdar, i vilkas granit inmejslats många namn på framstående män, märkesmän ej blott för socken och pastorat, utan jämväl för provins och land."...

Den gamla stavkyrkan ---- utdömdes 1794, grunden för den nya lades 1836 på en plan på Kianäs ägor som då innehades av Carl Johan Key. Det torde väl ha varit vid denna tid som gravsättning på den nya kyrkogården börjar, det kan i varje fall inte ha skett tidigare. Den gamla kyrkogårdens gravar äro numera helt igenvuxna och kyrkogården ger tyvärr ett mycket ovårdat intryck.

Om den Keyska graven på Edshults kyrkogård står det i minnesskriften: "En annan ståtlig och i sitt slag märklig gravplats är den Keyska, där de gamle ägarne till Edshults säteri med flere egendomar i trakten sova den långa sömnen. Det är ättlingar efter den gamle skotske överstelöjtnanten James Key (!), som liksom så många av sina stamfränder under trettioåriga kriget överflyttades till Sverige för att under dess segerrika fanor kämpa för trosfrihet och medborgarrätt. Släkten har aldrig blivit introducerad på vårt riddarhus, men har icke förty att uppvisa namn, som på skilda områden höra till de främsta i våra hävder. Vi behöva endast erinra om den framstående politikern och skriftställaren Karl Fredrik Edvin Emil Key, den berömda Ellen Keys berömde fader; den ej mindre framstående anatomen och hygienikern professor Ernst Axel Henrik Key, en ättling av Flisby-grenen av samma släkt samt hans son, den framstående journalisten och litteraturkännaren Karl Axel Helmer Key, för att finna belägg för detta påstående. Keyarne på Edshult tillhörde väl en annan gren av släkten, vars anor äro vitt utgrenade ej minst i Smålands bygder, men även de hade i stort och smått släktens lynne och kynne och förstodo att göra sig gällande på varje område som väckte deras intresse."



Edshults gamla stavkyrka


Författaren har här blandat ihop grenarna. Endast Emil och Ellen tillhör Windö-grenen, övriga nämnda tillhör just Edshult-grenen.

"Den äldste av de gamla patronerna på Edshult, som vi kunna återfinna i kyrkoböckerna och som nu slumra i den vackra graven på Edshults kyrkogård torde vara gamle godsägaren Karl Key född den 21. januari 1795; en kärnkarl av gamla stammen, som med stor skicklighet skötte sitt jordbruk och därmed sammanhängande affärer och under hela sin mannaålder och längre än intog den ledande platsen inom socknens kommunala och ekonomiska liv. Vid fyllda 70 års ålder flyttade han 1869 med sin familj till Jönköping, där han några år senare slutade sina dagar. Enligt hans önskan fördes hans stoft till hemsocknens kyrkogård där det nu vilar till uppståndelsens morgon.

Vid hans sida slumrar hans maka Lovisa Ulrika Cordalia af Burén, född 1808 och även hon död i Jönköping vid några och 70 års ålder. De övriga som slumra vid de gamlas sida äro deras barn underlöjtnanten Carl Henrik Magnus, född 1838, död 1865, löjtnanten och godsägaren Axel Ivar, född 1846 och avflyttad till Lidköping 1883, fil doktor Pontus Edvard, född 1843, död i Malmö 1884, agronomen Hugo Emil född 1848 och avflyttad till Alnarp 1868 samt dottern, Hildur Sofia Augusta född 1850 och föräldrarne följaktig vid deras flyttning till Jönköping.

Samtliga nu nämnda medlemmar av släkten slumra sida vid sida å Edshults kyrkogård, därmed ännu i döden givande uttryck för den trofasta kärlek med vilken de alla omfattade sin födelsebygd där ju större delen av deras levnad förflöt."

(Födelse- och dödsdata synes icke vara fullt riktiga.)

I denna grav ligga även Carl Johans systrar Charlotta och Ulrika tillika med deras makar Rosenqvist af Åkershult respektive Liedholm samt Carl Johans sjuårige son Knut Hjalmar och Ivars son Axel. Inalles alltså 13 personer.

"Graven är som sagt enastående i sitt slag. Den är belägen i nordvästra hörnet av kyrkogården och är synnerligen stor och rymlig, på alla sidor omgiven av en mer än manshög granhäck, som helt skiljer den från bredvidliggande gravplatser. Ingen vård pryder den men under granarnas mörka grönska kan man skönja ej mindre än 9 gravkullar, under vilka som sagt medlemmar av den stolta släkten slumra fjärran från världens oro och id."

Granhäcken och kullarna äro numera helt borta varför intet återstår av den "enastående" graven. Måhända borde en sten läggas eller resas för att utmärka denna gravplats.

Hösten 1995 kontaktades Johan Key av Tore Sand Lyckås (Edshult) som meddelade att man planerade placera en sten på den Keyska graven. Han ville för den skull få födelse- och dödsdata kompletterade.

I den tidigare omnämnda minnesskriften återfinnes även en beskrivning av den gamla stavkyrkan, enligt någon uppgift, på sin tid Sveriges äldsta stavkyrka. Kyrkan var byggd på Edshults säteris ägor. Den var enligt Geografiskt lexikon 1859, 25 alnar lång utom koret och 15 alnar bred. Enligt samma källa var den "ett av forna tiders mästerstycken".

I minnesskriften står det: "om tiden, då den gamla kyrkan uppfördes, finnas inga säkra handlingar och intet äldre årtal än 1676, ej heller gamla traditioner, som annars vanligen äro att tillgå. Men både skulpturen, inre dekorationer med gammal målningskonst och flerfaldiga bilder medgiva att sluta det hon med många andra kyrkor i riket tävlar om ålder och att hon ifrån påviska tiden varit till samt därunder haft helgonet S:t Lars såsom patron och "skyddsgud". Hon anses hava tillhört den äldre byzantinska eller grekiska byggnadsordningen från 13- eller 1400-talet. Troligen var hon byggd av någon med konstsinne och förmåga begåvad ägare till Edshult. Om hennes inre kan man göra sig en föreställning genom beskrivningar av dess mångfaldiga prydnader." Sedan följer en detaljerad beskrivning av kyrkan och dess inventarier, bland annat det ännu bevarade altarskåpet. I kyrkan var bland andra begravd överinspektören Nils Flintensten, vilken adlats 1695 och dött 1713. Han son Håkan blev sedermera prost i Agunnaryd och med honom dog ätten ut 1733. Ätten Flintenstens vapen finnes bevarat i den nya kyrkan.

På biskopsvisitationen 1794 blev kyrkan utdömd och skulle nybyggas. Kyrkorna i Edshult och Hult skulle sammanslås till en kyrka. Edshultsborna ville emellertid ha sin egen kyrka. Det blev en lång process som slutade med att tidigare beslut upphävdes och två kyrkor skulle byggas. "En rik bonde, rusthållaren Daniel Gabrielsson i Förnäs skänkte härtill penningar jämte en medlem av fam. Keij som fordom haft jordgods i församlingen. (Numera finnes ingen Keij där)".

Kyrkan byggdes på Kianäs ägor och Carl-Johan torde ha skänkt den mark där kyrkan nu står.

Vad skulle man då göra med den gamla ödekyrkan? Andreas Lindblom skriver därom en artikel i "Ord och Bild " 1913. "Att utan vidare låta den stå kvar som ödekyrka var alltför enkelt. För övrigt fanns där timmer och bräder och gammalt skräp till exempel helgonbilder, som vid försäljning möjligen skulle kunna inbringa en spottstyver. Alltså låtom oss hålla offentlig auktion. Det är församlingens kyrkoherde, Carl Gabriel Erdeman, som väcker detta förslag å kyrkostämma 1837. Till sockenbornas heder må sägas, att kyrkoherdens cyniska projekt mötte starkt motstånd. Det synes ha dröjt ett par år innan det bröts och den ödesdigra auktionen gick av stapeln."

Därefter skildras auktionens förlopp och var och i vilket skick altarringen, Madonnabilderna och målningarna senare återfinnas. "Altarringen begagnas nu, enligt trovärdiga män, som stängsel kring hans (major Rosenqvist på Skäljarp) svinagård". Helgonbilderna tycks ha hamnat i bondstugorna. "sakristiedörren och vapenskölden (sannolikt den Flintenstenska) gingo till kapten C.J. Key på Edshults säteri".

En madonnabild återfanns 1913 av artikelförfattaren hos bonden Fredrik Samuelsson i Ärnaby. Nu utgör den sköna Madonnan från Edshult en av prydnaderna i Statens historiska museum. Ty hon är ett konstverk af rang, en i vårt land enastående skapelse från Folkungatiden". Statens historiska museum har 1943 givit ut en vägledning "Tiotusen år i Sverige". I dess del II Medeltiden omnämnes Madonnan från Edshult och där framhålles att den "visar starka inslag av fransk konst men är troligen också östgötsk från omkring 1325. Motivet med Maria bjudande barnet sitt bröst är högst ovanlig i Sverige".

Andreas Lindblom fortsätter: "Så har då slutligen några spillror räddats af den forna härligheten i Edshults kyrka. Hvem bär inför eftervärlden ansvaret för ödeläggelsen? I första hand de bildade män, kyrkoherden Erdeman, kapten Key och major Rosenqvist som med likgiltiga ögon åsågo vandalismen, ja, som till och med själfva togo initiativet". Om den nya kyrkan skriver han: "Nu står den nya stenkyrkan i Edshult hvit, ödslig och beklämmande. Den verkar så själlös med allt sitt korrekta snickararbete".

Viggo Key har ännu mera drastiskt skildrat sin farfars brors medverkan i vandalismen. 'Vad värde hade Sveriges äldsta och enda stavkyrka för honom, den hade stått öde i 30 år, den var förfallen och nedsutten. Sena tiders esteter och kyrkostuderande hava höjt skri av vämjelse och förfäran över denna vandals råa uppträdande. Man hade upptäckt att Carl-Johan inköpt altarringen, borrade hål i densamma och bjöd 18 gäster sitta på en gång att där förrätta sin tarv". Skildringen överensstämmer inte med den nyss angivna av Andreas Lindblom.