Emil och Anna Spånberg
Mina morföräldrar och som jag minns dom.
(berättat och nedskrivet av Lennart Follin i december 2003)

Min morfar Emil Spånberg föddes 22/4 1852 och dog 30/8 1931. Han kom från en smedsläkt som bodde på L. Spånhult (därav namnet) i Barnarps socken söder om Jönköping. Han blev först officer vid Jönköpings regemente, underlöjtnant 1873 och löjtnant 1878. Han tog avsked 1887. Tillsammans med sin 9 år äldre broder Wilhelm grundade han Norrahammars bruk 1877 – i början gjuteri, mekanisk verkstad m m, längre fram plogar, värmeelement, spisar och även gräsklippare. Brodern, tillsammans med sonen Sven, flyttade senare till Ankarsrum.

Min morfar var chef för bruket 1903 – 18. Då såldes det till Huskvarna. Mågen Erik Hedenblad hade blivit inskolad av sin svärfar och var disponent vid bruket till sin pensionering.

Efter försäljningen ägnade sig morfar Emil åt jordbruk och även hästavel. Hingsten WerWise kan fortfarnade ihågkommas på stamtavlor. Ett annat område som mycket intreserade honom – även hans bror – var mosskultur. (Bortglömt i dag). Han var ordförande i Hushållningssällskapet 1903-13 och liksom sin bror riksdagsman.

Han gifte sig 1880 med Anna Lyckberg, född 1860 och dog 1942.
De fick 4 barn:

  • Greta 1880-1953, gift med Carl Gustaf Follin 1866-1947

  • Einar 1882 – dog i 20-årsåldern

  • Viva 1884-1920, gift med Viggo Key 1875-1944

  • Märta 1893-1981, gift med Erik Hedenblad 1887-1987

Barnbarnen Follin:

Barbro 1905-1980, Anna 1907-1996, Carl 1908-1987, Karin 1911, Tage 1914, Lennart 1920.

Barnbarnen Key:

  • Ann 1906-1950

  • Stin 1908-2000

  • Mac 1909-2003

  • Ull 1911-2002

  • Johan 1915

  • Georg 1918-1973

  • Ivar 1920

Barnbarnen Hedenblad:

  • Allan 1916-2002

  • Marianne 1917-1995

Uppställningen ovan är gjord för att visa hur ”ålders-/könshomogena” kusinerna är och därför uppstod en fin gemenskap; vi träffades kanske 4 gånger om året under bl a hela 30-talet.

Vad minns jag av mina morföräldrar? Ja, dom bodde i ett stort vitt hus med ett kraftigt torn. När man kom in fanns från hallen en stor bred trappa som ledde upp till de 2 övervåningarna. Till höger vid trappans början satt en stor uppstoppad berguv. Det var öppet rakt upp i tornet och där fanns fönster som gav ljus till hallen i bottenvåningen. På jularna fanns i hallen en stor och hög julgran som räckte längst upp i tornet.

När min jämnåriga kusin Ivar föddes dog hans mamma Viva. Hans äldsta syskon Ann var då 14 år gammal och pappa Viggo kunde inte ta hand om de 7 barnen. De delades upp mellan mormor Anna (60 år) och moster Märta (27 år med 2 egna barn, 4 och 3 år gamla). Det Hedenbladska huset som låg en bit nedanför det Spånbergska byggdes till för att härbärgera alla barnen.

Man kan ju tänka sig vilka prövningar det måste ha varit för Emil och Anna, först ende sonen död i sin ungdom (om honom vet jag inget) och sedan 7 moderlösa barnbarn. Men deras prövningar var långtifrån slut!

Nyårsafton firade vi alla släktingar hos våra morföräldrar. Vi satt alla i det stora köket med kronor med brinnande ljus i taket och sedan pappersgirlanger däremellan – bara levande ljus. I det bortesta hörnet stod en hög, torr en (det var ju nyår). Jag minns bara att det plötsligt började brinna, girlangerna var som stubiner och den stora enen började brinna. Kusin Mac (18 år) försökte förgäves lyfta ut den – han fick bara hemska brännskador. Vi yngsta kom på något vis ut genom huvudingången och där minns jag den eldbelysta gestalten av min mormor som ropade ut sin förtvivlan. Jag och mina yngre kusiner satt sedan i mörkret i en hall upplyst av skenet från det brinnande huset.

Det var mycket kallt den natten. Huset låg på en kulle och vattnet måste tas från Tabergsån, kanske 70 meter lägre än det brinnande huset. Vattnet kom inte fram – dåliga pumpar eller tågöverkörda slangar. Det rådde en hemsk stämning i hallen där vi satt, eldskenet och ljudet utifrån av marscherande människor, åskådare på väg upp till eldsvådan. Nu, 75 år efteråt, minns jag den känsla av stor förtvivlan som vi alla delade.

När det hela var över återstod inga lämningar. Enstaka medaljer från hingstpremieringar hittades. 1928-29 bodde mina morföräldrar i en våning i Jönköping. Det är nästan svårt att föreställa sig allt arbete som låg framför dem. Ett helt nytt hus skulle byggas och inredas, nya personliga ting skulle skaffas. Det enda som fanns kvar var kläderna vid kalaset!

Bygget av huset skulle planeras med arkitekt och byggare. Möbler inköpas, antika, som i någon mån skulle återskapa atmosfären från det gamla huset. Det blev långa och ansträngande resor. Att bygga upp en helt ny personlig garderob måste ha varit både ansträngande och tidsödande.

Men efter dessa två jobbiga år var det hela färdigt 1930 och deras guldbröllop firades med mycken glädje. De var då 78 resp 70 år gamla. Min morfar blev inte riktigt sig själv efter de ansträngande åren utan dog nästa år.

Vad minns jag av min morfar? Han var respektingivande men rar och vänlig, intresserad av en pojke 70 år yngre. Det fanns en pojkaktig glimt i ögonen som på något vis skapade en gemenskap och tillgivenhet. Före branden brukade han med häst och vagn och kusk komma förbi vårt sommarställe. Han skulle inspektera åker och boskap (kanske sin avkomma) och jag fick följa med för att öppna grindarna.

Min mormor var 70 år vid guldbröllopet. I åtminstone 6-7 år framåt brukade hon vackra sommardagar vandra upp till vårt sommarställe för att bada i Åsasjön – en liten promenad på tillhopa 6-7 kilometer. Under hela 30-talet brukade hon fara in till Jönköping och hämta de Follinare som fanns hemma och sedan gå på bio eller operett eller annat som stod till buds. Hon gillade Harry Brandelius!

Varje jul samlade hon sina barn och barnbarn hos sig. Hon kunde då inte ha samma höga gran som i det gamla huset. Hon lät därför kapa de två övre tredjedelarna – den blev mycket vid!. Före jul brukade hon fara med chaufför och bil till Stockholm eller Göteborg och i de bästa affärer inköpa julklappar till oss alla. Så fina julklappar får vi knappast längre. Förutom vid jul träffades vi släktingar vid påsk, midsommar och nå’n gång på hösten. Måltiderna var otroliga och särskilt minns jag en skaldjursrätt: ett torn av hummerstjärtar med klor runtomkring. Men mest minns jag jularna. Efter maten samlades vi i en stor hall, mätta och belåtna och med kaffe serverat. Då spelade mormor Anna Stilla Natt på piano och det blev en stämning hos oss av obeskrivligt slag. Där fanns julen, glädjen över att vara tillsammans och vår gränslösa kärlek och tillgivenhet till vår mormor.

Hur var min mormor? Hon var vacker, klar i huvudet in i det sista. Hon var intresserad av det mesta och oändligt tillgiven sina närmaste. Hon var klassmedveten och skapade respekt var hon drog fram – verkligen spänstig till kropp och själ. Hon var unik – kanske den sista av sitt slag. Ett så’nt privilegium att vara hennes barnbarn!