Kerstin Key
Kerstin Key är värd sitt eget kapitel. Bland den stora allmänheten blev hon måhända obetydligt känd, men då hon 82-årig gick bort hade hon ett innehållsrikt och uppoffrande liv bakom sig. Hennes brorsdotter Stina Giöbel skriver:
"Kerstin föddes på Byestad den 3 april 1871. Efter att ha läst hemma bland annat för brödernas informatorer kom hon efter branden på Byestad och familjens flyttning till Växjö 1883, i skola där." Hon gick en höst- och en vårtermin i fröknarna Rudbecks pension, Kampen, utanför Växjö. Hon bodde hemma ty föräldrarna ansåg de långa promenaderna till och från skolan nyttiga. Skolan var enligt Kerstin löjlig med dålig undervisning. Efter ett år slapp hon denna skola och kom in i fjärde klassen i Elementarskolan för flickor, Amalia Graffmans skola, där hon upplevde en mycket rolig tid och avslutade skolgången med avgångsbetyg från högsta klassen våren 1887."
Stina fortsätter: "Samma år på hösten flyttade familjen till Stockholm. Kerstin genomgick Tekniska skolan, nuvarande Konstfackskolan, 1888-1891 och senare även Nääs slöjdseminarium."
Av tre döttrar var Kerstin den enda, som nådde vuxen ålder och kom alltmer att bli den, som tog hand om de åldrande och sjuka föräldrarna. Med sin praktiska läggning blev hon också ett gott stöd för bröderna Leonard och Viggo, när förhållandena blev dem övermäktiga.
Leonards söner, Henry och Lennart, fick efter moderns död 1909 ett andra hem hos "Faster" på sina skolferier från Lundsberg. Sedan Leonard dött i magsår 1920 tog hon under deras studieår i Stockholm hand om dem tills de gifte sig. Kerstin blev mest fästad vid Lennart och det var ett hårt slag för henne, när han plötsligt dog av hjärtslag på en fjällfärd 1949.
Även för Viggo blev hon ett stöd, när han blev sjuk och vi, hans barn - säger Stina - minns ännu, att det var ett särskilt skimmer över fasters besök i Linköping och vi minns hur hon gjorde somrarna på Sandvik glada och festliga.
Ett arv efter hennes morbror Lennart Rääf, som dog barnlös, gjorde det möjligt för henne att först hyra och sedan köpa en villafastighet i Sandvik, där hon inredde ett vackert sommarställe med ärvda och förvärvade gamla vackra saker. Hon hade samma goda känsla för sådant som Viggo.
På sommarstället höll hon från 1909 och många år framåt vilo- och gästhem för underbetalda kvinnliga kontorister - "Fasters fröknar" - och dessutom och så länge hon levde var "Ekliden ett gästfritt öppet hem för vänner och släktingar i en aldrig sinande ström.
Släkten var för Kerstin ett vittfamnande begrepp och alla, gammal eller ung, kunde påräkna samma varma intresse, vilket gjorde att alla också trivdes så förunderligt väl hos henne. Även i Stockholm hade hon ett stort, vackert hem, också det ständigt öppet och välkomnande för alla. Fastän utan egen familj var hon aldrig ensam.
Åren 1920-1931 gjorde hon många och långa resor till grannländerna Italien, varifrån hon skrev roande reseskildringar i östgöta Correspondenten, Schweiz och Egypten - ensam eller med vänner. Detta i en tid, då det ej alls var så vanligt och lätt att resa, som nu.
Hur hon fick pengarna att räcka till är en gåta. Efter föräldrarna ärvde hon väl ej mycket. Utom arvet efter Lennart Rääf på 85.000 kronor hade hon väl inkomst av en lärartjänst i Sofi Almqvists skola och gav dessutom privatlektioner i bokbinderi och metallslöjd. Hon var en mycket skicklig konsthantverkare på alla områden utom sömnad - jag såg henne aldrig sy ett stygn.
Så gav hon också ut ett flertal böcker om hemvård och hantverk i hemmet. Hon praktiserade "do it yourself" långt innan det var så modernt som det nu blivit.
Ännu upp i 75-årsåldern besvarade hon regelbundet läsekretsens frågor om hus och hemvård i tidningen Husmodern.
Kerstin led ej av någon falsk blygsamhet utan var tvärtom mycket anstolt och höll mycket på sitt småländska och Rääfska ursprung. Hon gick alltid rakt på sak, beredd att hjälpa till och reda ut, när någon hade det trassligt och de var många. Med sitt rättframma, stundom burdusa sätt stötte hon nog en del, fastän hon menade väl. Hon var vad man kallar en manhaftig kvinna.
I sin ungdom, när hon hade föräldrarna att ta hand om, hade hon nog ej många tillfällen till dans och nöjen och någon fästman har jag aldrig hört talas om - men kanske man dit kan räkna gamle doktor Staffan Klingspor, som troget ända upp i bådas 80-års ålder varje vecka kom och drog upp Fasters alla klockor och hade en liten prat- och kaffestund - vet ej. Om hennes inställning till kärleken kan jag berätta, att när Anders Forsström skrev i sin bok om Ellen Key - inför 100-årsminnet av hennes födelse - att Ellen älskat Urban von Feilitzen, tog Kerstin det som en förolämpning mot Ellens minne. "Erotik fanns inte på den tiden."
I sin ungdom såg Kerstin bra ut, klädde sig elegant och sydde åtminstone någon gång sina toaletter hos Augusta Lundin, vilket var mycket fint på den tiden.
Kerstin var inte religiös i samma mening som föräldrarna. Hon gick i kyrkan någon gång, men mer var det väl inte. På ett sätt trodde hon väl på Gud. Hon ansåg t ex att det var "ett misstroendevotum mot Gud att ha livförsäkring."
I ett lönnfack i hennes sekretär återfanns efter hennes död ett tackkort från dåvarande kronprinsen för bidrag till någon insamling, en hälsning från Ellen Key och ett fotografi av Lennart Key.
"Hon vördade kungahuset på ett gammaldags sätt, hon var stolt över släktskapet med Ellen Key, fastän hon inte omfattade hennes läror och hon älskade Lennart", skriver Stina Giöbel.
"Kerstin hyste ett varmt intresse för att bevara gamla minnen och vidarebefordra dem till den yngre generationen. Hon hade en innerlig önskan att knyta släkten tillsammans och i den andan lät hon några år före sin död tillverka en brudkrona att bäras av släktens brudar, hon testamenterade sina pengar till en släktstiftelse och i arv efterlämnade hon till sina brorsbarn en mängd vackra ting att glädjas åt."
Så slutar Stina Giöbel.